Nedanför finns samtliga avsnitt

Opus 22: Stockholms tingsrätt hävdar i sin dom att styrelseledamöternas oförmåga att inse vad de beslutat och förstå vad som framgår av årsredovisningarna berodde på bristande kompetens. Domstolen hade inte möjlighet att få höra vad styrelseledamoten Tommy Kaså framförde vid sitt förhör den 9 augusti 2007 för EBM hade slarvat bort ljudupptagningen från förhöret (Läs här 1). Domstolen och försvaret fick helt enkelt förlita sig på protokollsutskriften som åklagare Madstedt presenterade i förundersökningsprotokollet vid huvudförhandlingen. Senare visade det sig att utredaren Ulf Colliander hade skrivit något helt annat än vad vittnet Kaså vittnat om. 

EBM:s företrädare kriminalkommissarie Ulf Colliander skriver följande i protokollsutskriften han ansvarar för: ”Kasås uppfattning är att de flesta styrelseledamöterna hade varit engagerade på mötena även om det kunde ha varit bättre”. Colliander är mycket medveten om att Kaså påstår motsatsen vilket innebär att om utskriften inte granskas mot ljudinspelningen så har både han och EBM vilselett domstol och försvar genom att ge sken av att det nedtecknade förhöret är korrekt. Detta hade givetvis inte sett bra ut, så det var lika bra att slarva bort ljudinspelningen.

Kan en domstol efter så flagranta felaktigheter döma någon person till ansvar bortom allt rimligt tvivel? Uppenbarligen är EBM, åklagare Madstedt, Colliander och övriga utredare tillfreds med denna metod så länge myndigheten kan visa ett bättre resultat genom att fälla fler personer. Naturligtvis påverkar även ett sådant resultat även medelstilldelningen för myndigheten.

Vad sa då egentligen Kaså vid förhöret? Han sa att det periodvis fanns ett ointresse speciellt hos Tomas Bolme som läste Aftonbladet under ett styrelsemöte. Att det fanns politiska låsningar mellan styrelseledamöterna vilket hämmade styrelsearbetet och att alla styrelseledamöterna kunde varit mer engagerade men att de inte var det (Läs här 2). Jag rekommenderar er att lyssna på ljudinspelningen som efter huvudförhandlingen ”återfanns” av utredarna (Lyssna här ljud 1). Visst har den ett visst underhållningsvärde även om agerandet är tragiskt?

Bolme, Kaså och resterande styrelseledamöter har enligt Stockholms tingsrätt inget styrelseansvar på grund av bristande kompetens, hur nu detta ställningstagande är möjligt. Hade domstolen gjort samma bedömning om de vetat att bolagets ordförande varit så ointresserad av vad som avhandlades på styrelsemötet att han hellre läste Aftonbladet? Förmodligen inte, i alla fall hade det varit svårt att motivera. Hade domstolen gjort en annan bedömning i det fall de vetat att SAMI dessutom köpt vittnen för att samordna vittnens utsagor? Förmodligen. Här måste en gräns gå där inte ens Stockholms tingsrätt kan undgå vilka åtgärder målsägaren vidtagit för att påverka domstolens beslut.

 Tur då för EBM och åklagare Madstedt att visselblåsaren inte kontaktade oss tidigare så att vi inför domstolarna kunde peka på det falskspel som pågått under de sex år utredningen av EBM pågick, bekostad av skattemedel.

Opus 23: Visst låter denna inledning märklig med en åklagare som tycker att det inte är enkelt att följa lagen och en rättsvårdande myndighet som beslutar att förstöra bevisning i strid med gällande rätt. När Sandblom sa detta till mig trodde jag först att jag hört fel. men då jag kontrollerade vad hon sagt var det just detta hon sa (Lyssna här 1-23).

Vi medborgare uppmanas ofta av media att lämna anonyma tips som de garanterar ska vara anonyma under det källskydd som finns i Sveriges grundlag, tryckfrihetsförordningen. Att detta ska fungera förutsätter att övrig lagstiftning följs och att myndigheter är noggranna med att följa de regler som gäller just dem. 

Efter att visselblåsaren gjort mig uppmärksam på hur EBM och Kent Madstedt undanhållit och manipulerat förundersökningsmaterial kontaktade jag chefsåklagare Jan Tibbling. En trevlig person som försökte återfinna material som myndigheten inte diariefört eller slarvat bort. Han hittade både handlingar och lagringsmedia som han utan vidare lämnade ut. Den hårddisk som visselblåsaren skickat till mig och som enligt Madstedt ej fanns på EBM konstaterade Tibbling inte skulle ha skickats till mig utan att detta var ett misstag (Lyssna här 2-23). Det var alltså ett större misstag av myndigheten att skicka mig den hårddisk jag hade rätt att ta del av än att fortsätta hävda att den inte fanns på EBM, vilket den bevisligen gjorde. Då han förstod att ärendet kunde bli lite infekterat, och då han skulle byta avdelning, överlämnade han ärendet till sin kollega chefsåklagare Gunilla Sandblom.

För att göra en lång historia lite kortare så hävdar först Gunilla Sandblom att det material vi vet ska finnas på EBM inte existerar. Då vi påtalar var hon kan hitta det återkommer hon och påstår att hårddisken är där men att den var tom på information. Då vi begär att få ta del av den tomma hårddisken ändrar hon sig och säger att hon nu fått ny information där det framgår att materialet som hon tidigare hävdat ej existerade nu finns på den alldeles nyss tomma hårddisken. Känns argumentationen lite krystad? Det blir värre.

Nu finns alltså hårddisken som visselblåsaren påstod fanns och åklagaren påstod inte fanns. Då vill Sandblom och EBM gå igenom materialet på hårddisken för att se hur de ska agera. I samtal påstår Sandblom att uppgiften med att gå igenom materialet har lottats på en medarbetare på myndigheten (Lyssna här 3-23). Då jag frågar vem medarbetaren är har ”lotten” fallit på Olle Wedin. I ett tidigare avsnitt på hemsidan har vi visat hur Olle Wedin mejlar oss om hur EBM slarvar bort bevisning och hur Olle Wedin skriver oriktiga förhörsprotokoll. Rent statistiskt vore det mycket märkligt att lotten även denna gång ger Olle Wedin tillträde till utredningsmaterialet, men det är så Sandblom och EBM vill framställa det.

Uppenbarligen gillade inte Wedin det han såg i beslaget från husrannsakan på SAMI för nästa beslut av Sandblom är att hon sekretessbelägger allt material utom den elektroniska informationen från min mejlkorg (Läs här bilaga 1-23). Detta beslut överklagas till Kammarrätten som  efter sju månaders handläggning upphäver Sandbloms beslut (Läs här 2-23). 

Nu skulle man ju kunna förvänta sig att frågan är avslutad i och med att domen ej kan överklagas, men så lätt ska det inte gå enligt Sandblom (Lyssna här 4 -23). Till slut lämnar hon ut hela materialet utan att göra en sekretessprövning. Då jag ber om ett skriftligt beslut vill hon inte lämna ett sådant utan hänvisar till att beslutet varit muntligt (Lyssna här 5-23). Forensiker Oja på EBM har i sin kvittens från att beslaget utlämnats dock skriftligen meddelat att beslutet att lämna ut hela materialet togs av Gunilla Sandblom (Läs här 3-23).

Avslutningsvis kan jag konstatera att materialet innehåller löneinformation om SAMI:s medarbetare, fördelningsuppgifter om hur mycket ersättningar respektive rättighetshavare har erhållit från SAMI vissa år, vilka som lämnat vilka oriktiga uppgifter till media, hur Stefan Lagrells far begärt ut uppgifter från statliga bolag där han satt i styrelsen under löften om konfidentiell hantering och sedan omedelbart vidaresänt dessa till sin son, hur revisor Anders Lindby viker sig för hot från SAMI och mycket, mycket mer. Detta kommer dock att redogöras för i senare avsnitt. Nu fokuserar vi ett tag på SAMI:s ledning, hatsidan, EBM och myndighetens medarbetare. 

Opus 24: Jag skrev i ett tidigare avsnitt (nr 7) om vice preses vid Kungliga Musikaliska Akademien, Joakim Milder, som administrerade en hat- och hotsida på Facebook där jag skulle dödas och familjens hem brännas ner.

Idag såg jag att Kungliga Musikaliska Akademien beslutat om att utesluta dirigenten Valerij Gergijev ur akademien, då han inte tagit avstånd från det dödliga våldet och kriget i Ukraina. Enligt akademiens ständige sekreterare Fredrik Wetterqvist uteslöts Gergijev på grund av att han inte delade akademiens värderingar och att detta gjorde att akademiens stadgar möjliggjorde en uteslutning. Detta var vad jag uppfattade från en intervju med Fredrik i SR-programmet Kulturnytt då jag var ute och handlade. Därför tog jag kontakt med Fredrik då jag kommit hem.

Innan jag redogör för samtalet vill jag bara  vara tydlig med att jag tar avstånd från allt våld, alla kränkningar och alla krigshandlingar. Kriget i Ukraina är vidrigt och att starta ett anfallskrig 2022 känns helt orimligt. Detta krig för världssamfundet långt bakåt i tiden. Jag tänker dagligen på den otrygghet och de bestialiska handlingar befolkningen i Ukraina utsätts för. Den smärta de upplever måste vara olidlig då de lever under hot varje dag. Samma sak är det i andra oroshärdar som Myanmar, Etiopien, Iran, Afghanistan, för att nämna några. Med andra ord, våld och hot är förkastligt och ska till varje pris förhindras. Att utesluta Gergijev, vilken jag själv även arbetat med, känns därför helt rimligt för mig, under förutsättning att det är på det vis akademien påstår.

Mindre rimligt är att vissa hot är acceptabla för akademien, dess ledamöter och den ständige sekreteraren Fredrik Wetterqvist. Då jag talade med Fredrik ansåg han att då jag polisanmält Milder så var saken redan utagerad och att han inte hade en aning om vad jag talade om. Han påstod sig förstå att det varit jobbigt för mig med hot och hat mot mig och min familj, men att Joakim Milder var oskyldig då polisutredningen lagts ner. Jag frågade då om Gergijev var fälld för något brott, något Fredrik inte kunde/ville svar på. Uppenbarligen tyckte han att Milders agerande var ok men han lovade att ta del av ett par länkar som jag bad att få skicka till honom. Att Milder skadat förtroendet för akademien enligt § 6 i deras stadgar verkade han mycket främmande inför. Samtalet med Fredrik kan höras här (Lyssna här 24-1).

Att den ständige sekreteraren dessutom påstår att han inte kände till Milders agerande måste bero på att han inte läst sina mejl. En av Falskspels läsare skickade mig ett mejl för kännedom som han skrev till Fredrik Wetterqvist den 23 augusti 2022 (läs här bilaga 1). Trist med så uppenbart felaktiga bortförklaringar. En ursäkt från Milder till mig och min familj hade varit betydligt mer konstruktivt.

Som sagt: Akademin anser uppenbarligen att moral är bra men att dubbelmoral är dubbelt så bra. 

Själv tycker jag att det vore bra om Kungliga Musikaliska Akademien använder sig av samma moraliska höjd inom akademiens ledning som man tillämpar utanför densamma.

Opus 28: Den 25 oktober 2007 skickar SAMI, genom marknadschef Martin Elford, ut ett pressmeddelande där SAMI hävdar att: Granskning visar att Hans Lindström överträtt sina befogenheter (Läs här 1). Mitt dåvarande ombud advokat Toivo Öhman skrev med anledning av detta ett mejl till SAMI:s ordförande vid denna tid, Tomas Bolme. I mejlet framgår att vi inte fått ta del av något material i den ”oberoende” utredningen och inte fått svara på frågor från utredaren Hans Bredberg. Dessutom hade vi inte haft någon möjlighet att lämna uppgifter till ”utredningen” som påstods vara oberoende. Ett intressant arbete av den auktoriserade revisorn Hans Bredberg och Finnhammars revisionsbyrå, som hävdar att de är mer än en revisonsbyrå. Det framgår även på deras hemsida att de anser sig vara- Revisionsbyrån som är tillräckligt stor för att ha kompetens och resurser, men ändå liten nog för att ge personlig service. 

Innan vi kommer att behandla Finnhammars rapport lite mer noggrant i kommande avsnitt ska vi dock uppehålla oss vid hur den auktoriserade revisorn själv anser vilka han företräder och hur han själv beskriver vilken information som ska redovisas för rättighetshavarna. Därför återkopplar vi i detta avsnitt till det förlikningsavtal som tecknades med SAMI:s tidigare revisor Anders Lindby/E&Y, vilket delar av SAMI:s styrelse ansågs utgöra ett oetisk köp av vittne (Läs här 2). Notera att första mejlet är skickat mellan SAMI:s två ombud vid tillfället, advokat Anna Öberg och advokat Peter J Lindskog, båda bekostade av rättighetshavarnas ersättningar. Det andra mejlet är mellan advokat Anna Öberg och SAMI:s tidigare auktoriserade revisor Anders Lindby/E&Y. Båda mejlen har av SAMI raderats för att undanröja bevisning. Materialet kommer från det beslag som EBM ej diariefört och åklagare Kent Madstedt hävdat ej existerat.

Den 1 april 2008 skickar advokat Anna Öberg ett mejl till Stefan Lagrell och den auktoriserade revisorn Hans Bredberg. Hon beskriver sin syn på hur SAMI:s styrelse ska övertygas att agera på ett sådant sätt att revisor Anders Lindby kommer att lämna information till SAMI så att SAMI kan föra en talan mot Hans Lindström i ärendet. Om de inte lyckas med detta tillkommer problemet att hon/SAMI inte vet hur Anders Lindby ställer sig på huvudförhandlingen (Läs här 3).

Dagen efter svarar den auktoriserade revisorn Hans Bredberg/Finnhammars med ett käckt God morgon. Han noterar i sitt mejl att Öberg, Lagrell och han själv har samma uppfattning, att SAMI inte har något att vinna på en tvist med E&Y. Han konstaterar även att tvisten med E&Y inte finns kommenterad i förvaltningsberättelsen samtidigt som skuldbeloppet inte medtagits i bokföringen. Om detta hade redovisats så är det hans uppfattning att ”försvaret lätt kan slå tillbaka bollen till den dåvarande styrelsen och, med förmodad framgång i rättsalen, hävda att styrelsen tidigare godkänt de värden som upptagits i årsredovisningarna  (Läs här 4). Slutligen konstaterar  han att hela frågan ska ses i skenet av hur mycket styrelsen är beredd att satsa av rättighetshavarmedel och att ett nederlag skulle ge massmedial ”badwill”. Inte ett ord om att han som auktoriserad revisor låtit undanhålla rättighetshavarna kännedom om vilket skuldbelopp som ej tagits med i bokföringen och att tvisten med E&Y även undanhållits förvaltningsberättelsen och därmed rättighetshavarna. Det var ju trots allt rättighetshavarna som fick betala fakturorna från honom och Finnhammars revisionsbyrå.

Denna redogörelse är en upptakt till det falskspel SAMI:s styrelse, dess ledning, dess ombud och den auktoriserade revisorn Hans Bredberg genomför i det som SAMI till media och rättighetshavarna kallar en oberoende utredning.

Avslutningsvis konstateras att revisorsinspektionen är regeringens expertmyndighet i frågor om revisorer och revision. Enligt expertmyndigheten själv är det de som ska utöva tillsyn över kvalificerade revisorer och registrerade revisionsbolag. Kontakter med denna myndighet återkommer vi till.

Advokatsamfundet är en privat svensk yrkesorganisation för advokater, vilken av staten givits vissa myndighetsuppgifter. På deras hemsida kan man läsa följande om god advokatsed. En advokat skall utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället. En advokat skall uppträda sakligt och korrekt samt så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls. En advokat får inte främja orätt.

Det känns tryggt med expertmyndighetens tillsyn av de revisorer som erhållit auktorisation och av Advokatsamfundets tillsyn av de advokater som erhållit medlemskap i samfundet. Men även detta är frågor vi tack vare visselblåsaren, på Ekobrottsmyndigheten, kommer att återkomma till. 

Opus 29: Innan vi tittar närmare på SAMI:s styrelse och lednings agerande tillsammans med Finnhammars revisionsbyrå ska vi närma oss begreppet oberoende. Som adjektiv betyder oberoende - fristående från något. Inom sannolikhetsläran sägs två händelser vara oberoende om utfallet av den ena händelsen inte påverkar utfallet av den andra händelsen. Låt oss ta ett aktuellt exempel som just nu pågår.

Efter de så kallade påsk-upploppen önskade polismyndigheten att starta en oberoende utredning genom att tillsätta en extern granskare av myndighetens agerande i samband med händelsen. Justitieutskottet menade att detta inte var en oberoende utredning då det var Polismyndigheten som tillsatt den externa utredaren. Därför önskade man att tillsätta en utredning som var oberoende, vilket även Sveriges riksdag beslutade om (Läs här 1).

Då SAMI gick ut i riksmedia och hävdade att en oberoende utredning skulle genomföras valde man att inte redovisa på vilka grunder denna skulle genomföras. I stället hävdade man redan innan utredningen att SAMI:s VD hade undanhållit viktiga PM, överträtt sina befogenheter och berikat sig själv på rättigheternas bekostnad. Idag vet vi, tack vare visselblåsaren på Ekobrottsmyndigheten, att styrelse och ledning redan innan de lämnade dessa uppgifter till media var medvetna om att uppgifterna både var ogrundade och oriktiga. För att öka skadan ytterligare valde styrelse och ledning även att bifoga en bild på deras klandervärda VD, vilken flera riksmedia även valde att publicera.

Hur såg då kommunikationen kring Finnhammars så kallade oberoende utredning ut och vilka fick betala Finnhammars för deras arbete?  

Om vi börjar med kostnaderna så skriver den auktoriserade revisorn Hans Bredberg ett mejl till Stefan Lagrell den 7 oktober 2006 där det framgår att Finnhammars innan månadsskiftet har lagt ner 106,5 timmar vilket innebar 133.000 kr exklusive moms,vilket blev 166 250 kr. I nästa mejl daterat den 14 november 2006 kommer ytterligare uppgifter om nedlagd tid för oktober till ett totalbelopp om 258.000 kr +moms, alltså 322 500 kr (Läs här 2). Totalt för fyra veckors arbete betalar alltså rättighetshavarna närmare en halv miljon kronor för en utredning där uppdragsgivaren redan känner till att uppgifter lämnade av dem till utredningen är oriktiga.

Hur presenteras då denna kostnad för rättighetshavarna av styrelse och ledning i SAMI:s årsredovisning. Svaret är, inte alls (Läs här 3). I stället hävdar man att utredningen varit oberoende och att man polisanmält VD innan han stämt SAMI m.m. Alla dessa uppgifter visar sig nu vara felaktiga och ska naturligtvis ge sken av ett annat händelseförlopp än vad som egentligen låg bakom styrelsens avsked.

I en mejlväxling mellan Stefan Lagrell och Hans Bredberg framgår hur Stefan Lagrell uppmanar den ”oberoende” utredaren att ändra sina frågeställningar så att det passar honom och SAMI. Bland annat vill han att ”utredaren” börjar med att ställa frågor till MI-7:s VD Per Larsen om Storan-fakturan där det framgår att han vill lösa den ”tvisten” (Läs här 4). Naturligtvis gör Hans Bredberg som han blir tillsagd av sin uppdragsgivare. Hur denna så kallade tvist skulle ge sken av att VD Hans Lindström hade upprättat en felaktig faktura finns beskrivet i avsnitt 20, och agerandet kostade rättighetshavarna både arbetstillfällen och 950 tkr.

Att Finnhammars och Hans Bredberg endast önskade ge sken av att vara oberoende framgår även av ett mejl till Lagrell daterat den 17 november 2006 (Läs här 5). Här konstaterar Hans Bredberg att det är presidiet som är hans uppdragsgivare och att han inte kommer att lämna ut några uppgifter ur ”sin” pärm. Det visade sig även senare att samma förfaringssätt användes av Finnhammars i kontakter med Ekobrottsmyndigheten, men detta återkommer vi till i kommande avsnitt.

Hur ville Finnhammars och Hans Bredberg hantera sina kontakter med SAMI efter att de avslutat sin ”utredning”? Först erbjuder sig Bredberg att genomföra en utökad utredning, vilket framgår från ett återskapat utkast till AU protokoll (Läs här 6). Därefter lämnar Finnhammar/Hans Bredberg en ”offert” på hela SAMI-koncernens revisionsuppdrag, till ekonomichef Sören Wiktorsson (Läs här 7). Notera att det offererade beloppet är 250-275 tkr för hela koncernen, förutsatt att det blir en ren revisionsberättelse. Att den ”oberoende” utredaren nu är så familjär med SAMI:s styrelse och ledning att det inte behövs någon närmare redogörelse för hur Finnhammars arbetar med revisionsuppdrag framgår även det av mejlet. Självfallet fick Finnhammars revisionsuppdraget och utfakturerade 550 tkr för sitt första års arbete, vilket framgår av SAMI:s årsredovisningar (Läs här 8). Men naturligtvis kände inte rättighetshavarna/ägarna av SAMI till fördyringen Finnhammars tyckte de kunde debitera, jämfört med deras lämnade "offert". 

Att Finnhammar anser sig vara mer än en revisionsbyrå kan läsas på deras hemsida. Hur deras VD Erika Hed ställer sig till Finnhammars tidigare agerande vet vi inte. Trots att hon blivit informerad om deras medarbetares arbetsmetoder har hon valt att inte återkomma (Läs här 9). Finnhammars innehar fortfarande revisionsuppdraget för SAMI-koncernen. Uppenbarligen är de nöjda med det falskspel man utsatt SAMI:s ägare och rättighetshavare för.  

Opus 30: Det tog oss 30 avsnitt för att få ett utgivningsbevis utfärdat av Myndigheten för press, radio och TV (Läs här 1). Tack vare detta omfattas nu Falskspel.se av ett grundlagsskydd genom Yttrandefrihetsgrundlagen(YGL). I korthet beskriver myndigheten utgivningsbeviset så här:

Det här innebär ett utgivningsbevis

Med ett utgivningsbevis blir din webbplats eller databas grundlagsskyddad enligt Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det innebär att:

• Det gäller särskilda ansvarsregler för      yttrandefrihetsbrott
• Det är utgivaren som ansvarar för det som      publiceras
• Meddelare har rätt att vara anonyma – vilket      innebär att myndigheter inte får efterforska deras namn och journalister      får inte avslöja meddelarens identitet
• Myndigheter inte får förhandsgranska eller      försvåra publicering (censurförbud)

Du har även möjlighet att publicera uppgifter som annars inte skulle vara tillåtet enligt Dataskyddsförordningen (GDPR). Förordningen tillåter att det görs undantag från reglerna om personuppgiftsbehandling för webbplatser med utgivningsbevis för att på så sätt upprätthålla rätten till yttrandefrihet. 

Automatiskt grundlagsskydd för massmedier

Massmedieföretag omfattas av ett automatiskt grundlagsskydd och ska då registrera utgivare och namnen på databaserna till oss. 

Massmedieföretag definieras enligt YGL som:

• Redaktioner för periodiska skrifter
• Radio- och tv-redaktioner
• Tryckerier
• Bok- och musikförlag
• Nyhetsbyråer

Frivilligt utgivningsbevis för databas

Om du är en annan aktör eller privatperson kan du ansöka om ett frivilligt utgivningsbevis hos oss. Det ger dig samma grundlagsskydd som massmedierna får genom det automatiska skyddet. Ett frivilligt utgivningsbevis ger dig som exempel driver en blogg, nyhetssajt, digital bio eller driver en webbtjänst samma skydd som dig som publicerar i tidningar, radio och tv.

Förutom att ett utgivningsbevis ger dig en del rättigheter så medför det även en del skyldigheter. Ett frivilligt utgivningsbevis gäller i 10 år och kan därefter förnyas. En sådan ansökan görs på samma sätt som en ursprunglig.

Vi kommer att fortsätta att publicera handlingar från de av EBM undangömda beslag som tack vare EBM:s visselblåsare fick se dagens ljus. Då åklagare Gunilla Sandbloms beslut om att lämna ut materialet numera gör att det utgör allmän handling kan vi skyddade av utgivningsbeviset vidga antalet handlingar väsentligt. Välkommen att delta i arbetet mot maktmissbruk, korruption och Falskspel.  

Opus 34: Felaktigt fällande domar i brottmål är ett mycket allvarligt missförhållande i ett land som vill kalla sig för rättsstat. Det är därför anmärkningsvärt att Högsta Domstolens (HD) tidigare högsta företrädare justitierådet Stefan Lindskog öppet deklarerar att resningsärenden inte hör hemma i HD, trots att det i svensk lagstiftning framgår att det är där resningsärenden ska hanteras. Att Lindskog dessutom konstaterar att HD:s domare inte är de bästa på att bedöma de svåra bevisfrågor som kan uppkomma i resningsärenden borde leda till att våra lagstiftande riksdagsledamöter slutar att kalla vårt land rättssäkert och vidtar nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med problemet. Lindskogs uttalanden finns här (Länk till video). 

Vi har i opus 29 tidigare nämnt hur Polismyndighetens önskemål om att tillsätta en utredning av sig själva underkändes av Sveriges riksdag. Att en domstol däremot ska granska andra domstolars domar anser Riksdagen är riktigt, även om det är känt sedan lång tid tillbaka, genom Justitiekanslerns rapport, att antalet felaktiga domar i Sveriges domstolar är omfattande.

I Sverige är det exempelvis 8 gånger svårare att få resning vid en felaktig dom än i Norge.  Beror det på att Norska domstolar struntar i rättssäkra beslut och att Svenska domstolar är mycket bättre? Självfallet inte. I Norge har man sedan 2004 infört ett fristående resningsinstitut ”Gjenopptakelsekommisjonen” som inte är kopplat till de dömande domstolarna eller till åklagarväsendet. I den debatt som fördes inför införandet av resningsinstitutet sneglade lagstiftaren på den Svenska modellen. Man konstaterade dock att ett sådant system inte skulle vinna medborgarnas förtroende och allmänhetens respekt då det Svenska systemet inte var fristående från domstolarna eller åklagarmyndigheten och därmed inte kunde sägas vara opartiskt.

En annan fråga som även den är väsentlig då vi kommer att fortsätta att gå igenom de handlingar som åklagare Kent Madstedt undanhöll domstolarna är vilka som utgör domare i Svenska domstolar. I Sverige har vi nämndemannadomare som alla utses av de politiska partierna. Kritiken mot detta system förekommer med jämna mellanrum i media, exempelvis då nämndemän från SD sitter i Migrationsdomstolen eller nämndemän från MP verkar i Mark och miljödomstolen. Många är exemplen då vi häpnat över domstolsbeslut, exempelvis misshandelsdomen från Solna tingsrätt där en man friades för att han kom från en ”fin familj” (Läs här 1). Parallellt med detta hör vi inte sällan politiker som hävdar att vi har fristående opolitiska domstolar, särskilt då andra länders juridiska system kritiseras. 

Efter att en dom vunnit laga kraft inträder en intressant princip som i dagligt tal kallas orubblighetsprincipen. Denna princip lutar sig domstolar och åklagare emot för att domar inte ska kunna ifrågasättas eller ändras. Inte heller de myndigheter och institutioner vars arbete ligger bakom de lagakraftvunna domarna ska kunna kritiseras och förhoppningen är naturligtvis att rättssystemet inte ska kritiseras. Orubblighetsprincipen är bl.a. till för att upprätthålla domstolarnas auktoritet, vilket även HD:s företrädare klart deklarerat. 

Varför nämner jag då detta i ett avsnitt om Artistfackens falskspel och Rättsväsendets moraliska kollaps?  

Problem uppstår följaktligen om det efter en dom framkommer att en åklagare undanhållit förundersökningsmaterial, i strid med gällande rätt, och att detta lett till ett felaktigt åtal och en felaktig fällande dom. Vad är då bäst för att upprätthålla åklagarmyndighetens rykte och acceptans hos medborgarna? Att bibehålla orubblighetsprincipen och offra en felaktigt dömd eller låta åklagarens hantering korrigeras med tappat förtroende för rättssystemet (vilket självfallet inte behöver vara fallet). Svaret borde vara givet men det är tyvärr inte så i praktiken. Samma sak gäller för domarnas yrkesverksamhet och deras krav på oberoende.  

Fel använt innebär orubblighetsprincipen att domstolar och åklagare legitimerar brottsliga- och klandervärda gärningar genom att acceptera en ifrågasatt princip med risk för att döma oskyldiga och skada allmänhetens förtroende för rättssystemet. Lindskogs påstående om att resningsärenden inte hör hemma i HD blir tillsammans med det material vi tack vare EBM:s visselblåsare nu har tillgång till, helt surrealistiskt. Som ni förstår återkommer vi till detta i kommande avsnitt. 

Opus 35: De senaste åren har jäv i olika former förekommit hos Svenska myndigheter vilket rapporterats i media. Exempelvis fick alla tre Riksrevisorerna avgå 2016-17 på grund av jäv efter misstänkta oegentligheter där revisorerna gynnat närstående och låtit utomstående påverka granskningar m.m. (Läs här 1). Att alla tre Riksrevisorerna fick avgå på grund av jäv är naturligtvis illa för Riksrevisionen vilken är en myndighet som lyder direkt under riksdagen och har som uppgift att granska andra myndigheters användning av våra gemensamma skattemedel. Att deras motto dessutom är öppenhet, professionalism och oberoende, rimmar illa med det inträffade.

Andra myndigheter som haft betydande problem med jäv enligt medial rapportering är exempelvis Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket m.fl. Nu senast är det Polismyndighetens chefer som står i centrum för nya jävsavslöjanden.

Det var med stort intresse vi tog del av domarnas svar på frågan om det förelåg jäv i någon form då huvudförhandlingen hade startats. Rättens ordförande Anne-Britt Jansson påstod att den enda händelse som hon kunde erinra sig var att hon träffat familjen Bolme för många år sedan då de hade hyrt ett hus ute i skärgården. De kände inte varandra, umgicks inte och detta var enda gången de hade träffats, så något jäv förelåg inte trots att Tomas Bolme var ett centralt vittne. Långt senare träffade mitt ombud Börje Leidhammar och jag Bolme vid ett möte på Stadsteatern. Han konstaterade då att han väl kände både Ann-Britt Jansson och hennes man och att han senast för någon vecka sedan träffat hennes make. Den andra lagfarna domaren, Manne Heimer, hade inga problem med jäv, enligt honom själv. Efter att domen vunnit laga kraft började han att arbeta på Regeringskansliet men detta är en annan historia som vi kommer att återkomma till.

De två socialdemokratiska nämndemännen, Ulla Molin och Claudio Crevatin, hade enligt dem själva inga jävsproblem. Att det var ett LO-förbund som låg bakom anmälan och att LO är med och finansierar deras politiska parti, samt andra kopplingar partiet har  till de fackliga organisationerna, berördes inte. Detta är något vi återkommer till. 

 Den moderate nämndemannen, Anders Alvenbäck, hade inga jävsproblem enligt honom själv. Här kan noteras att han var den enda domaren med skiljaktig mening vilket kan läsas här (Läs här 2). 

Ingrid Bergström-Levander, som representerade vänsterpartiet, hade enligt henne själv inte några problem med jäv. Visserligen hade hon träffat det centrala vittnet Pierre Ström en enda gång på en konferens på Djurönäset för länge sedan men de hade bara presenterat sig och aldrig umgåtts efter det.

Därför var det med viss förvåning mitt ombud och jag ser att nämndeman Levander i rättssalen glatt vinkar till Ström efter att han vittnat under ed vid huvudförhandlingen. Efter detta började ett visst arbete, vilket tog någon månad, med att undersöka om det fanns några ytterligare kopplingar mellan nämndemannen och vittnet. Resultatet var nedslående. Domaren och vittnet hade arbetat ihop, åkt tillsammans på valturné och jobbat ihop på valupptakter vilket hon själv redogör för i Vänsterpartiets kandidatpresentationer för Riksdagslistan (Läs här 3). Hade hon bara talat sanning vid huvudförhandlingen hade hon fått lämna för jäv, men det ville hon uppenbarligen inte.

 Advokaten och hedersmannen Toivo Öhman tyckte så här då jag informerade honom om jävet (Läs här 4). Även åklagare Kent Madstedt konstaterade att nämndemannen endast hade uppgivit att de hade träffats vid en konferens (Läs här 5). Han tyckte dock att det inte var så mycket att bråka om, vilket kanske inte var så konstigt då vi nu vet att han själv undanhöll information och handlingar för domstolen.

Anmälan om jäv inlämnades av mitt ombud Börje Leidhammar den 25 mars 2014 och naturligtvis beslutade domstolen att något jäv inte hade förekommit (Läs här 6). 

Hur Svea Hovrätt hanterade att en nämndeman som var vice ordförande i Västerås musiksällskap erhållit utbetalningar från SAMI till sällskapets fackklubb återkommer vi till i ett senare avsnitt. Där kommer även att redovisas hur hovrättsrådet Fredrik Ludwigs i ett telefonsamtal med mig hävdar att ”svartarbete” kan användas för försörjning om en ifrågasatt dom hindrar någon från att arbeta.

Opus 36: Upphovsrätten är en individuell grundlagsskyddad rättighet för den som är upphovsman till ett verk. Även de som framför ett verk erhåller en individuell rätt enligt Upphovsrättslagen. Denna individuella rättighet kan upplåtas eller överlåtas av den person, och endast den person, som erhållit rättigheten. Då de fackliga organisationerna gjorde anspråk på att föra över rättighetsmedel till fackförbunden uppstod en konflikt där jag menade att det saknades lagstöd för fackens anspråk. Det ät rättighetshavarnas pengar som överlåtits på SAMI, och enligt SAMIs egna stadgar skall dessa medel tillfalla just rättighetshavarna. Fackförbunden disponerade inte över dessa medel enligt de kollektivavtal som fungerar som styrdokument. Förbunden har inte heller rätt att överföra rättigheter till sig själva. Anslutningsavtalet till SAMI kan läsas här (Läs här 1).

Det var därför med viss förvåning jag informeras om att Västmanlandsmusiken, där nämndemannen Sune Israelsson var vice ordförande, hade erhållit en fullmakt för kollektiva ersättningar från SAMI (Läs här 2). Numera vet vi att fackklubben på ovan nämnda institution ingick ett avtal med SAMI där kollektiva ersättningar skulle betalas ut till fackklubben. Detta innebär att SAMI ignorerade sina egna stadgar, sitt eget anslutningsavtal och, vilket är det allvarligaste i sammanhanget, gällande rätt. Detta för att kunna överlåta insamlade ersättningar som SAMI inte kunnat identifiera på individuella rättighetshavare. Dessa medel tillhör fortfarande rättighetshavarna. De ska, enligt SAMIs stadgar fördelas så att samtliga rättighetshavare kan ta del av medlen. De får inte föras över till lokala fackklubbar, även om mottageren friskriver SAMI från framtida krav på grund av oriktiga utbetalningar.  När jag blev varse om SAMI:s och fackens agerande informerade jag arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst om hanteringen. Då SAMI begärde att den som erhöll de kollektiva ersättningarna skulle ”överta” ansvaret för eventuella framtida krav som kunde komma från rättighetshavare som insåg att de blivit lurade, avrådde Svensk Scenkonst sina medlemmar att underteckna SAMI:s utsända fullmakt för utbetalningarna (Läs här 3). Att SAMI sedan betalade ut motsvande medel, i strid med gällande rätt, till de lokala fackklubbarna är givetvis minst sagt tvivelaktigt. Detta är något vi återkommer till.

Nämndemannen Sune Israelsson fortsatte att hävda att han var omedveten om SAMI:s utbetalningar. Hovrättsrådet Ludwigs meddelade vid huvudförhandlingen att han varit i kontakt med Israelsson som försäkrat att han (Israelsson) inte över huvud taget ägde kännedom om vad som förevarit. (Läs här 4). Inte förrän kontakt hade skett med ledningen för Västmanlandsmusiken, som hade erhållit Svensk Scenkonsts utskick, konstaterade rättens ordförande Ludwigs att nämndeman Israelsson kände till transaktionerna och utsända handlingar. Självklart skulle detta ha anmälts redan innan huvudförhandlingen. För er som vill veta mer om de drivkrafter som får nämndemän att acceptera uppdrag de definitivt bort låta bli att tacka ja till kommer här en liten presentation av en nämndeman som tyckte det var intressant att dryga ut sin pension efter sin 80-års dag (Läs här 5), även om det fanns fog att ifrågasätta honom för jäv.

Hur var det då med övriga domare som hävdat att inget jäv förelåg. Hovrättsrådet Marianne Åbyhammar visade sig vara god vän med ett centralt vittne som under ed hördes vid hovrättsförhandlingen. Den moderata nämndemannen Christina H Gardos visade sig ha kopplingar till Nalen som drivs av SAMI, vilket hon av en tillfällighet informerade om i en paus vid slutet av förhandlingen. Ännu en gång tyckte åklagaren att något jäv inte var så mycket att bråka om.

Då vi till slut fått ut det av åklagaren undanhållna förundersökningsmaterialet kontaktade jag Fredrik Ludwigs för att informera honom om det som hade framkommit genom det material som Ekobrottsmyndigheten tvingats lämna ut, efter Kammarrätten i Stockholms dom. I stället för att verka för att korrigera tidigare övergrepp och felaktigheter rådde han mig till att söka skuldsanering eftersom den dom han medverkat till gjort att jag av SAMI tvingats i personlig konkurs och fått skulder som jag skulle få bära livet ut. Han menade att det fanns lagstöd för detta och sade att det var min möjlighet att komma tillrätta med effekten av domen han varit delaktig i. Detta även efter åklagarens falskspel och försök att undanröja bevisning. Hela första samtalet med hovrättsrådet Ludwigs finns här (Ljud 1).

Hur blev det då med Fredrik Ludwigs råd om skuldsanering? På Kronofogdemyndigheten, där jag ansökte om skuldsanering tyckte man att det var ”stötande” att jag ansökte eftersom jag blivit dömd för allvarlig ekonomisk brottslighet(om man kan kalla att betala ut korrekta upphovsrättsersättningar till rättighetshavarna i enlighet med gällande rätt och SAMI:s stadgar, för allvarlig ekonomisk brottslighet). Då beslutet överklagades till Attunda tingsrätt gav de samma besked. Kvar fanns möjligheten att ansöka om prövningstillstånd hos Svea hovrätt, vars hovrättsråd hade rekommenderat mig att vidta denna åtgärd. Ansökan om prövningstillstånd finns här. (Läs här 6). Som ni kan se bifogades ljudupptagningen från samtalet med Ludwigs med ansökan, så att hovrätten skulle inse varifrån rekommendationen hade kommit. Självfallet erhöll jag inte något prövningstillstånd. Hovrättsrådet fortsatte i stället på den inslagna vägen med att lämna ytterligare oriktiga uppgifter. Detta var precis det som tidigare hänt då vi begärde klarhet i huruvida något jäv förelåg.

Vad gör då Ludwigs nu för tiden? Jo; han verkar som hovrättsråd vid Mark och Miljööverdomstolen, vilket kanske kan vara bra att veta.

Opus 40: Olle Niklasson kallar sig själv för Sveriges ledande musikteknikjournalist (Läs här 1). Av kollegor i branschen har jag fått lära mig att han har ett annat tillmäle. Av dem kallas han kort och gott, Sur- Olle. Redan under min tid på SAMI fick Olle i uppdrag att skriva en artikel för vår medlemstidning Intermezzo. Efter detta kom ett antal förslag från Olle där han ville ge ut böcker m.m. bekostade av SAMI som organisation (Läs här 2). Efter att styrelsen refuserade hans förslag, och jag blev tvungen att meddela honom detta beslut, började han kontakta annan personal på SAMI med diverse felaktiga påståenden, vilka vi nu har tagit del av. Bland annat så kontaktade han underchefen Stefan Lagrell, som idag är VD för SAMI, och hade synpunkter på MI-7:s optionsprogram, vilket han hade intresse av och var delaktig i (Läs här 3). 

Efter att jag fått lämna min VD-position önskade Olle att intervjua mig om vad som egentligen hade hänt på SAMI och i de rättsfall och utredningar som då pågick. Mitt krav för att medverka var att jag innan publicering skulle få läsa artikeln och rätta eventuella felaktigheter. Detta blev jag lovad, vilket även framgår på den ljudupptagning jag gjorde av intervjun. Denna pågick i över tre timmar(Lyssna här 1). Nu vet vi att intervjun aldrig var menad att ligga till grund för en vederhäftig artikel, tvärt emot det som utlovades (Läs här 4). Min medverkan användes endast som ett förbehåll för att kunna publicera en medvetet lögnaktig och vilseledande artikel med syfte att sprida missaktning mot min person och använda den oriktiga artikeln som en påverkan på SAMI:s rättighetshavare, utredande åklagare och berörda myndigheter. Att betalda uppgiftslämnare distribuerade artikeln till nämndemän med ”rätt” politisk tillhörighet och koppling till det anmälande facket, vet vi idag. Att samma uppgiftslämnare gjorde sig besväret att skicka artikeln till lämpliga enheter inom Kriminalvården var de anställda på enheterna inte sena att informera om. 

I Filters artikel påstås bland annat att det under min tid som VD försvunnit 100-tals miljoner från SAMI, vilket artikelförfattaren redan då visste var en oriktig uppgift. Dessutom visste han att alla SAMI:s styrelses påståenden om att jag skulle berikat mig själv var felaktiga. Redan då artikeln skrevs hade åklagaren varit tvungen att lägga ner alla dessa anklagelser mot mig efter det han utrett dem. Tvärtom konstaterade åklagaren ” att det var klarlagt att Hans Lindström inte berikat sig själv eller haft för avsikt att skada SAMI ”(Lyssna här 2 och lyssna här 3). Även SAMI:s ordförande konstaterar att inga pengar försvunnit från SAMI, vilket kan höras i radioprogrammet MIM som finns att lyssna på i tidigare opus 2. Att uppgiftslämnare som Per Herrey, Jan Granvik, Stefan Lagrell, Tomas Bolme och Martin Elford valde att lämna oriktiga uppgifter för egen vinning och egna syften passade inte in i Magasinet Filter och Olle Niklassons dramaturgi. Därför var det tvunget att undanröja dessa uppgifter, till varje pris.

I artikeln påstås bland annat att nuvarande VD Stefan Lagrell hävdar att rättighetshavarna skulle kunnat få dubbelt så höga utbetalningar om inte Hans Lindström agerat så försumligt. Både Stefan Lagrell och artikelförfattaren Olle Niklasson visste att även dessa uppgifter var direkta falsarier. Trots detta skulle det publiceras för att kunna motivera agerandet mot den förra VD:n. Att det dessutom är nuvarande VD Lagrell som hävdar detta ska ses i ljuset av att han under 17-års tid som VD inte samlat in en krona från Spotify, vilket redogörs för i föregående opus. Dessutom har Lagrell godkänt att upphovsrättsmedel förs över till fackliga organisationer och att mångmiljonbelopp från rättighetshavarna används för betalning till mindre nogräknade juridiska ombud. Som tack fick han rundliga ersättningar och en VD-titel, vilken både han och marknadschef Martin Elford gjorde anspråk på. Mer om detta i kommande avsnitt. 

Att magasinet Filter bytte tjänster med SAMI/Storan framgår av det nu återskapade materialet, vilket även bekräftas av tidigare anställda på Storan. Dessa har begärt att få vara anonyma. De beskriver Filters artikel och Olle Niklassons kontakter som otrevliga lågvattenmärken i en påverkaskampanj där den tidigare VD:n till varje pris skulle baktalas och smutskastas.  Att tidigare Nalenchefen Lagrell fortsätter att sanktionera stöd till Magasinet Filter framgår av de helsidesannonser Nalen inför i Filter bekostade av rättighetshavarmedel(Se här).  Hela Filterartikeln finns här och bör jämföras med den intervju som skulle ligga till grund för den kommande artikeln som skulle få faktagranskas innan publicering (Läs här 5). Hade då ”stjärnorna ”, som enligt artikeln blivit lurade på 100-tals miljoner kronor, blivit tillfrågade om det var okej att deras bilder skulle illustrera artikeln och var de informerade om artikelns innehåll? Självfallet inte. Man kan fråga sig om detta är ett vedertaget journalistiskt arbetssätt? Uppenbarligen är det detta för Magsinet Filter och dess ansvariga utgivare Mattias Göransson (Läs här 6). 

Medieombudsmannen (MO) har som bas för sin prövning Publicistreglerna -de etiska riktlinjer som mediebranschen själv dragit upp. Reglerna ska ses som principer som svenska medier har att förhålla sig till (Läs här 7). Hur förhåller sig då Magasinet Filter och dess ansvarige utgivare till Publicistreglerna? Svaret är enkelt, man struntar i dem. Efter att jag i mejl påtalat felaktigheterna, fick jag följande svar av den ansvariga utgivaren (Läs här 8). Då han tyckte att det jag framförde var struntprat slog jag honom en signal. Han förklarade då att för honom var allmänintresset större än att uppgifterna i artikeln skulle vara korrekta. Med andra ord var det viktigare för honom att sälja lösnummer och prenumerationer än att publicera korrekta uppgifter. Nu i efterhand vet vi att det fanns ytterligare drivkrafter för publiceringen men dessa hoppades Göransson skulle kunna gömmas bakom källskydd och sekretess. Magasinet Filter AB upplöstes den 14 april 2019 och publikationen ryms numera under Offside Press AB, en passande tillflyktsort för ett magasin som visat sig vara mer måna om att berika sig själva genom oriktiga artiklar och påverkanskampanjer, än att publicera vederhäftiga artiklar med korrekt innehåll och förankring i publicistreglerna. Hur går det då för Filter, nu när man är Offside? (Läs här 9)

Sur-Olles namn på artikeln, ”Stjärnsmällen”, säger en hel del om hans syn på sig själv och vilket ansvar han som ”journalist” har gentemot sina läsare och de han önskar exploatera. Tack vare att åklagare Gunilla Sandblom valde att inte sekretesspröva materialet hon tvingades lämna ut och med detta bröt materialets sekretess, vet vi idag hur Magasinet Filter, SAMI och åklagare vid EBM gömde sig bakom källskydd, advokatsekretess, oriktiga beslagsprotokoll m.m. Detta för att vilseleda sina läsare, rättighetshavare och våra domstolar.     

Opus 41: HD har i en dom lagt ett visst ansvar på bankerna för bankbedrägerier mot deras kunder vilket nu ska prövas av KO (läs här 1). Att ”välgörenhetsorganisationer” och begravningsbyråer även ägnar sig åt bedrägerier var en ny upptäckt för oss. Att denna bedrägliga verksamhet dessutom erhåller skattefrihet, ingår överenskommelser med myndigheter och inte är prioriterad av rättsväsendet är något vi fått lära oss. Götmars begravningsbyrå, en av de största i Örebro, valde att som dödsbodelägare lyfta in en obehörig person som påstods företräda en välgörenhetsorganisation utan att de gjorde en behörighetskontroll av personen. Dessutom hänvisade Götmars VD,Marcus Götmar, till en reklamationsnämnd om missnöje fanns. I nämnden satt hans far, vilket han naturligtvis försökte undanhålla.  

Det vanligaste bedrägeriet som lyfts fram av media är de så kallade bankbedrägerierna. Dessa omfattas både av samtal från ”Polis” och ”bankpersonal” med syfte att erhålla nödvändiga uppgifter för att tömma konton och kapa identiteter.  Att så kallade allmännyttiga ”välgörenhetsorganisationer” använder sig av en liknande metodik talas det tystare om. Dessa  allmännyttiga ideella organisationerna är dessutom skattebefriade vilket innebär att de utgör en perfekt kuliss för brottslig verksamhet. Att det dessutom saknas lagstiftning för ideella föreningar och att många av dessa är subventionerade med statsbidrag, är väl känt. Den politiska viljan att ändra på detta verkar minst sagt sval. Det bör även här sägas att de flesta ideella föreningar fungerar utmärkt och gör en viktig insats för samhället. Men möjligheten för missbruk av oseriösa personer och kriminella, med dessa organisationer som verktyg för sin verksamhet, måste stoppas. Till ärendet. 

Efter att en avlägsen släkting avlidit fortsatte jag hålla kontakten med hennes sambo genom att ringa lite då och då. Efter en tid lät han väldigt nere, så nere att jag satte mig i bilen och åkte till Örebro för att kolla hur han mådde.  Väl på plats inser jag att han utsatts för ett bedrägeri, att hans tillgångar blockerats och efter genomgång av de handlingar han hade kom vi överens om att inga nya handlingar skulle undertecknas av honom innan vi gått igenom dessa. Samtidigt bestämde jag mig att noga dokumentera vad som hände fram till dess han fått rätt mot bedragarna. Mina anteckningar i ärendet fram tills han för första gången fått rätt kan läsas här (läs här 2). Som en introduktion till ärendet rekommenderar jag er även att läsa den artikel som Nerikes allehanda införde i sin tidning efter det att en boutredningsman beslutat om att hela arvet skulle tillskiftas 90-åringen och att den person som begravningsbyrån lyft in i bouppteckningen var obehörig (läs här 3). Artikeln skrevs av Helene Berzelius vilken talade både med begravningsbyråns VD och arvsansvarig på den ”allmännyttiga” ideella organisationen. Begravningsbyrån konstaterade att det blir fel oftare än folk vet och representanten för den ”allmännyttiga” organisationen erbjöd sina tjänster för att erhålla ytterligare arv. Kanske dags för en genomlysning av branscherna? 

Efter att Gun Häger gått bort tecknar hennes sambo ett avtal med Götmarsgruppen där de ska upprätta en bouppteckning för dödsboet. Organisationsnummer saknas och datering saknas. Däremot framgår att en Karin Ahrin undertecknat avtalet och att det då är aktiebolaget Götmars juridik AB hon tecknar firma för, vars organisationsnummer inte heller framgår av avtalet (läs här 4). Då jag såg handlingen kontaktade jag bolagsverket och blev informerad om att något Götmars Juridik AB inte fanns registrerat.  Jag blev även upplyst om att det är förbjudet att använda AB i ett särskilt företagsnamn, enligt lagen (2018:1653) om företagsnamn (läs här 5). Redan här insåg jag att struktur och innehåll i begravningsbyråns handläggning syftade till att vilseleda deras beställare/bovårdare. I ett mejl daterat långt senare från VD Markus Götmar framgår att Götmars juridik AB upphörde som juridisk person ca fem år före Karin Ahrin undertecknade avtalet vilket skulle ge sken av att aktiebolaget Götmars juridik fortfarande existerade (läs här 6). 

Samma person kontaktar sedan en Fredrik Malmgren, ordförande i den allmännyttiga ideella föreningen Djurens Vänners riksorganisation och erbjuder honom ett arv för en förening han är väl medveten om har lagts ner och upphört med sin verksamhet. Detta framgår tydligt av det telefonsamtal jag hade med honom efter att jag insett hur begravningsbyrån gått till väga (lyssna här 1). Nu startar ett intressant samspel mellan den icke behörige Malmgren och begravningsbyrån (oklart vilken juridisk person eller särskilt företagsnamn begravningsbyrån vid varje speciellt tillfälle företräder). Naturligtvis polisanmäler jag Malmgren då jag inser att han agerar mot bättre vetande och enligt mitt förmenande uppfyller alla rekvisit enligt brottsbalkens reglering för grovt bedrägeri (läs här 7). Kvittens på inlämnad anmälan översändes av Åklagarmyndigheten (läs här 8). För att göra en lång historia något kortare, vars första steg skadade vår 90-åring under en tvåårsperiod, kommer har några spridda nedslag. 

Efter reklamation av begravningsbyråns arbete med bouppteckningen(läs här 9) hänvisar VD Marcus Götmar till Sveriges auktoriserade begravningsbyråers reklamationsnämnd. Vad han väljer att inte informera om är att hans far sitter i denna så kallade reklamationsnämnd. Detta erkänner han långt senare i ett samtal som spelas in. Då inspelningen nu används i en annan utredning kommer vi först senare att publicera ljudinspelningen på Falskspel.se.  

En auktorisation innebär en sorts certifiering som kan ges av en myndighet eller branschorganisation i verksamheter där missbruk kan innebära stor skada för deras kunder. Därför kontaktar jag Sveriges auktoriserade begravningsbyråers förbund. Här får jag av kanslisten, Ulrika Lindström Wagenius, mycket intressant information. Verksamheten bedrivs som en ideell förening som varken är registrerad för moms eller F-skatt. Deras reklamationsnämnd (ej godkänd) har ett tyst samarbete med ARN (myndighet) där de inte behandlar reklamationer som ARN hanterat och vice versa (lagligt?) Marcus Götmar var en välkänd person hos föreningen vilket tydliggör hans hänvisning dit om vi inte var nöjda. Auktorisationen utfärdas inte av någon myndighet utan det sköter de själva till sina medlemmar. Hon konstaterade även att de försökt att få en myndighet att utfärda auktorisationerna men att de misslyckats med detta. Deras slogan är ”När allt måste bli rätt” (läs här 10). Även detta samtal spelades in och används förnärvarande i en annan utredning. 

Den för bouppteckningen obehöriga personen ansöker om en boutredningsman vid Örebro tingsrätt. Trots att vi begär att ansökan ska avvisas då den sökande inte är dödsbodelägare avslår tingsrätten vår begäran och utser advokaten Åsa Hjelte-Åkerblom(läs här 11) till boutredningsman. Det visar sig senare i hennes beslut att vi hade rätt- och tingsrätten fel- samtidigt som tingsrättens beslut blev kostsamt för vår 90-åring. 

Sammanfattningsvis, i detta avsnitt, konstaterar vi att boutredningsmannen beslutar att den sökande inte var behörig och att vår 90-åring efter två år tillskiftas sitt rättmätiga arv. I samma kuvert som beslutet ligger i, då det översänds, finns en faktura på 97 500 kr som han ska betala utredningsmannen(läs här 12). Notera att det inte är den som felaktigt ansökt om boutredningsman eller de som försökt lura honom som ska betala. Här är det brottsoffret, det vill säga den som utsatts för brott som ska betala de kostnader som uppkommit i samband med det bedrägeri han utsatts för. Med andra ord, en perfekt lagstiftning för de som vill bedra äldre. Samtidigt är det ännu ett bevis på att lagstiftaren inte uppdaterat lagstiftningen så att den är anpassad till dagens krav från medborgarna på ett rättssäkert och demokratiskt samhälle. Ärvdabalken är ett utmärkt exempel på detta. 

Har ni varit med om något bedrägeri mot äldre som liknar detta är vi tacksamma för information. Den kan skickas till oss via formuläret på hemsidan. Vi kan erbjuda källskydd så du kan vara anonym!  

Avslutningsvis kan nämnas att vi nu stämt berörda parter och att detta kommer att redovisas i senare avsnitt. Det är inte lätt att bli gammal! 

Opus 42: Dagligen kan vi läsa om brister hos HVB- och SIS-hem samt hur kriminella infiltrerat verksamheterna genom att köpa in sig i ägandet av dessa institutioner. Ett agerande som av politiker kallas systemhotande. Samtidigt informeras medborgarna om att Kriminalvården har en omfattande resursbrist trots de mycket omfattande ökade anslag som tillförts myndigheten (läs här 1). Själva föreslår de en tilläggsbudget på 2,2 miljarder och ett ramanslag på drygt 21 miljarder. Politiker öppnar nu för att privatisera delar av verksamheten. Den socialdemokratiske politikern och välfärdsentreprenören Jan Emanuel går så långt att han säger sig vara villig att ta över och driva några av Kriminalvårdens anstalter (läs här 2). Låt oss komma ihåg att syftet med våra kriminalvårdsinrättningar är att återanpassa de straffade så att de skall kunna återgå till ett laglydigt liv utanför anstaltens väggar, samt att skydda övriga medborgare för brott.

Efter att jag fått uppleva Kriminalvårdens verksamhet inifrån har jag den hårda vägen lärt mig om det skuggsamhälle som byggts upp av Kriminalvården där vanlig grundläggande reglering för medborgarna ersätts med godtyckliga regler som inte sällan bryter mot gällande lagstiftning. Övergrepp av anabolstinn personal är svåra att dokumentera då vistelser hos Kriminalvården helt sker enligt deras förutsättningar, vilket kan tyckas helt naturligt. Notera att jag skrev förutsättningar och inte regelverk. Anledningen är att det officiella regelverket ofta inte följs och att myndighetens personal i stället i många fall valt att skapa ett skuggsamhälle med helt godtyckliga regler som ska gynna dem själva. Låt mig nämna fyra exempel, av många.

Vid en av mina första permissioner gjorde jag som myndighetens regelverk föreskrev. Jag uppgav på den blankett för permissionsansökan jag skulle fylla i vad jag avsåg att göra under permissionen. Dessa uppgifter skulle vara sanningsenliga och jag skrev följaktligen att jag skulle träffa familjen samt en journalist som visat intresse för mitt ärende. Dagen efter genomsökte personal mitt rum och ”hittade” ett USB-minne på mina nycklar som fanns i den inskrivna portfölj som gåtts igenom av myndighetens personal och godkänts. På USB-stickan fanns en ritning på ett par skidor jag tillsammans med en känd skidkonstruktör skissat på. Morgonen därefter blev jag fängslad med hand- och midjefängsel och transporterad från klass 3 anstalten Svartsjö till den högre säkerhetsklassade anstalten i Karlskoga. USB-minnet var den officiella orsaken till flytten men jag förstod naturligtvis att myndigheten inte tyckte att det var lämpligt att jag under en permission skulle träffa en journalist. Det tog tre månader för mig att få fram handlingarna som visade att myndighetens personal godkänt USB-minnet och utan hjälp av advokaterna Torbjörn Molander och Börje Leidhammar hade jag aldrig lyckats med det. Väl tillbaka på Svartsjö fick jag en muntlig ursäkt av den inskrivande personalen men då jag ville ha ursäkten i skrift nekades jag detta. Hur skulle det se ut om det kom till allmänhetens kännedom att en statligt finansierad myndighet med utomrättsliga metoder försökte hindra en medborgare från att träffa en journalist?

Exempel två och tre är just från anstalten i Karlskoga vilken har säkerhetsklass 2. Här var kollektiva bestraffningar vardag och stölder från de intagna vanliga. När jag anlände till Karlskoga skrevs de tillhörigheter jag hade med mig in i deras personuppgiftsregister och jag fick ett kvitto på detta (läs här 3). Bland annat hade jag handlingar som jag och mitt ombud arbetat med i ett halvår vilka avsåg en resningsansökan, då vi båda var rörande överens om att domen mot mig utgjorde ett justitiemord. Handlingarna var omfattande och benämndes på kvittot som ”plastmapp med div papper”. Då jag begärde ut handlingarna för att fortsätta arbeta med dem blev jag informerad om att några sådana handlingar aldrig hade skrivits in, än mindre fanns. För att visa detta presenterade man ett kvitto där denna post var borttagen. Då jag bad att få en kopia på detta nya kvitto förvägrades jag detta. Efter många turer och undfallande svar från de ansvariga på Kriminalvården kallades jag slutligen till ett ”förhör”. Vid detta förhör konstaterade den tillförordade anstaltschefen Kriminalvårdsinspektören Daniel Lethenström att handlingarna måste stulits av någon i personalen samt att mitt ombud var rasande då man inte respekterade advokatsekretess på Kriminalvården. För att släta över ärendet gav han mig en tjänsteanteckning som han undertecknat (läs här 4). Som framgår av handlingen var de medvetna om att det som tidigare påstods aldrig lämnats in visst fanns där och att detta stulits. I stället för grov stöld var det endast en försummelse av myndigheten. Så fungerar det när myndigheten vill mörklägga övergrepp av- och stölder från de intagna.

Det andra exemplet från Kalskoga handlar om Ismeth. Han var anställd på dagverksamheten som för mig handlade om att packa några rullar isolerings tejp i en plastpåse tillsammans med instruktioner från telekombolaget Ericsson. Ismeth kom tidigt och satte sig vid mig och förklarade att svensk lagstiftning var urusel. Svenska kvinnor hade det för bra och anmälde våldtäkter bara för att hämnas på män. Då jag sa till honom att jag inte höll med gick han sin väg. Varje dag efter detta hällde han ut de rullar jag packat, förmodligen för att visa vem som bestämde. Några andra intagna erbjöd sig att ”nita” honom om inte jag hade ryggrad att göra det. Försökte förklara att det förmodligen var precis det han ville för att kunna flytta på mig till en ännu högre säkerhetsklass. När det var dags att lämna Kriminalvården anmälde jag självfallet det inträffade. Om anmälan gav resultat? Naturligtvis inte.

Sista exemplet är från Svartsjöanstalten då jag återvänt dit efter vistelsen i Karlskoga. På min avdelning fanns en person som var dömd för grov misshandel. Han hade tagit ett järnrör och misshandlat en ”arbetskamrat” som nästan avled. Dessutom berättade han om att han hade alkoholproblem och att detta hade gjort hela saken värre. Han placerades i vårt kök trots att han aldrig hade lagat mat tidigare. Tillsammans lyckades vi dock få något vettigt på borden trots att min tjänstgöring var på lantbruket. Då det var dags för honom att bli villkorligt frigiven kontaktade han mig och undrade om jag kunde hjälpa honom att få komma till en restaurang för tillfälligt arbete under den villkorliga frigivningen. Han presenterade för detta ändamål ett ”Diplom” som han fått av Kriminalvårdens ansvarige för de intagnas mathållning, Leif R Sund (Läs här 5). Diplomet är utställt av ”Hotell Svartsjö” vilket inte existerar. Då jag kontaktar den andra utställaren av intyget Anticimex vill de inte kännas vid diplomet. Naturligtvis anmälde jag även detta till anstaltsledningen på Svartsjö. Även denna gång utan att något gjordes. Leif R Sund kunde arbeta kvar och fortsätta med sin suspekta verksamhet som omfattade mycket mer än detta. Bland annat rekommenderade han vissa intagna att efter avtjänat straff åka till Thailand för att, citat ” där är det billigt att knulla horor” slut citat. Kriminalvården tyckte uppenbarligen att en person dömd för grov misshandel med alkoholproblem var lämplig för att arbeta i en restaurangmiljö utan att arbetsgivaren skulle ha kännedom om hans bakgrund. Och detta görs av en myndighet som är skattefinansierad, ska verka för brottsprevention (läs här 6) och som dessutom begär enorma kapitaltillskott.

I handlingar som vi senare kommer att presentera framgår hur SAMI:s nuvarande VD Stefan Lagrell då han var chef för Nalen uppdrar åt SAMI:s IT-ansvarige Mattias Persson att rensa min dator på material som skulle kunna utgöra bevisning i en kommande tvist, i strid med gällande rätt. Var Mattias jobbar idag? På Kriminalvårdens HK. Men detta kommer att avhandlas i senare avsnitt.

I kommande avsnitt ska vi titta närmare på hur fackliga företrädare köper sig politiskt inflytande för sina arbetskamraters fackföreningsavgifter, hur politisk verksamhet inte endast har lotteriverksamhet som externa finansieringskällor utan även intäkter från begravningsverksamhet och bidrag från allmänna arvsfonden. Dessutom ska vi titta lite närmare på hur politiska utnämningar används för att skapa kopplingar till det som de själva vill kalla oavhängiga och självständiga domstolar. Samtliga dessa ageranden påstås vara systemhotande då de används av andra än dem själva.